Varför finns den här sajten?
Vad är egentligen margarin?
Kostchefen i Bollnäs
Matfetter & deras egenskaper
Den svältande fetknoppen »
Stenålderskost
Clownpanelen
Länksamling
Dokument att använda
|
Den svältande fetknoppen
Feta människor kanske inte är dessa måttlösa, morallösa paddor som vi gärna vill tro. De kanske inte är tjocka för att de trycker i sig kakor hela dagarna trots att de är mätta. För att de kastas mellan frosseri och lättja. Antagligen inte.
Den svältande människan inuti fettlagret.
Det ska bli roligt att få vara med om ett stort paradigmskifte. Det är inte ofta det händer snabbt inom en livstid. Men jag är övertygad om att det kommer att göra det i detta fall. Informationen vill vara fri, och med all informationsteknologi och alla som engagerar sig kommer sanningen att sippra fram mer och mer.
Vår syn på feta
Om 20 år kommer vi att se tillbaka på vår samtid (c:a år 2007) med samma blandning av ånger och löje som vi nu ser på 1800-talets psykvård, när de satte fast hysteriska patienter i badkar med kallvatten tills de svimmade = hysterin botad?
Det känns hårddraget att jämföra med något så uppenbart plågsamt och känslolöst, men till viss del är det sant. Fler och fler desperata överviktsspecialister och även överviktiga själva ser som enda utväg att stympa magsäcken så att oavsett hur mycket de vill, kan de feta inte äta mer än att de får i sig alldeles för lite energi (och näringsämnen) så att de svälter ner till normal vikt. Om man inte vågar vara så drastisk så får man, som Claude Marcus säger, lära sig att vara hungrig istället. Så som anorektiker, som utövar självbehärskning genom att motstå matens frestelse fastän de är hungriga. Verkar det sunt?
Diskussionen om feta människors dåliga självbehärskning har ju pågått länge. Lika länge som feta människor haft extremt dåligt samvete för att de har så dålig självbehärskning. Lika länge som de setts ned på med moralism för att de frossar. Enligt bibeln är ju det en dödssynd. Och pigga dietister och näringsprofessorer fortsätter att utöva detta moraliska övergrepp på de stackars överviktiga, som försöker och försöker, och till slut resignerar och ställer sig på samhällshierarkins botten. Tyvärr.
Antaganden inom forskningen
När jag gick i highschool i USA brukade min engelskalitteratur-lärare alltid påpeka att "To ASSUME makes an ASS of yoU and ME". Att anta något gör en åsna av oss alla. Dvs om man antar något och utgår ifrån det istället för att ta reda på fakta, så gör det oss alla korkade och bortgjorda. Till vardags lever vi ju med en massa antaganden för skulle man hålla på och kolla upp fakta hela tiden skulle man bli väldigt stressad i onödan. Men när man som forskare ska formulera en hypotes, så bör man väl kanske lägga lite mer energi på att få det så rätt som möjligt från början.
Ibland kan man tycka att det framstår som lite löjligt när en forskningsrapport kommer och säger något som man lätt hade kunnat räkna ut på förhand, och det har de slösat pengar och tid på att ta fram. Det vet väl alla...
Men allt är ju inte så uppenbart som man skulle vilja tro. Inte alltid i alla fall. Och ju fler som är beroende av forskningsresultaten desto viktigare är det att faktiskt kolla även självklara saker från början.
Om man är intresserad av hela historien, med referenser och utbroderingar kan man läsa Gary Taubes "Good Calories, Bad calories" som finns att köpa för runt 200:- lite varstans. Den är på engelska och bitvis lite tung, men mycket intressant. Enligt utgivaren, som är förtegen om specifika försäljningssiffror, ligger boken i sin 7:e tryckning, denna gång på 70.000 exemplar. Men utifrån den allmänna diskussionen kan man märka att ingen sakkunnig person i ställning i Sverige har läst den. Eller så har de läst men inte förstått.
I denna bok förklarar han utvecklingen av näringsläran, kostråden och välfärdssjukdomarna. Fetma får väl räknas som en av dem. Han har under 5 år gått igenom allt som finns att läsa vad gäller forskning om kost, hälsa och sjukdom. Och i slutet av boken räknar han upp 10 punkter som han aldrig hade trott att han skulle tro på, innan han började söka fakta till boken:
|
Gary Taubes slutsatser:
1. Fettet i maten, vare sig det är mättat eller i någon annan form, orsakar inte fetma, hjärtsjukdom eller någon annan välfärdssjukdom.
2. Problemet är kolhydraterna, deras effekt på insulinutsöndringen och på så sätt hormonregleringen av jämvikten (homeostas) - hela det harmoniska samspelet i människokroppen. Ju mer raffinerad och lättupptagna kolhydraterna är, desto större effekt på hälsa, vikt och välmående.
3. Sockerarter, sackaros och high-fructose-corn-syrup (socker utvunnet ur majs) i synnerhet, är särskilt dåliga, antagligen för att kombinationen av glukos och fruktos både höjer insulinnivåerna och överbelastar levern med kolhydrater.
4. Genom sin effekt på insulinutsöndring och blodsocker är raffinerade kolhydrater, stärkelse och sockerarter den del i kosten som orsakar hjärtsjukdom och diabetes. De är de troligaste orsakerna till cancer, alzheimers och andra välfärdssjukdomar.
5. Fetma är en sjukdom som beror på överdriven fettbildning i kroppen, det beror inte på överätande eller stillasittande. De är snarare symptom än orsak.
6. Att äta mer kalorier gör oss inte fetare (om de inte specifikt är kolhydrater), liksom det inte gör att ett barn växer sig längre. Att göra av med mer energi än vi äter gör oss inte smala i längden, utan det gör oss hungriga. Vi blir snarare trötta än att kroppen spenderar sina reserver.
7. Fettinlagring och fetma orsakas av obalans i hormonregleringen av fettvävnaden och fettomsättningen. Fettbildningen och inlagringen är större än fettuttaget från fettvävnaden. Vi blir smalare när hormonregleringen kommer i balans igen.
8. Insulin är den viktigaste styrfaktorn i fettinlagring. När insulinnivåerna är höga, efter ett mål mat eller kroniskt, samlar vi på oss fett i fettvävnaden och det är omöjligt attanvända kroppsfett som bränsle. När insulinnivåerna går ner släpper fettvävnaden ut fett och det används som bränsle i kroppen.
9. Kolhydrater gör oss feta och orsakar fetma genom att stimulera insulinutsöndring. Ju färre kolhydrater vi äter, desto mindre kroppsfett kommer vi att ha.
10. Genom att driva fettinlagringen gör kolhydrater oss också hungrigare och minskar den mängd energi som vi använder i ämnesomsättningen och fysisk aktivitet. Detta förklaras nedan.
|
Allt detta är ju ganska otroligt för oss som lärt oss om mat och bantning under de senaste 30 åren. Det är så pass otroligt att det kan kräva en noggrann genomgång för att man över huvud taget ska kunna förstå vad han skrivit.
Fettet gör oss inte feta eller sjuka
Modern forskning, från 50-talet och framåt, har fokuserat på fettet i maten. Av flera skäl. Dels för att man på falska grunder trodde att fett var skadligt. Dels för att man tagit för givet att människokroppen fungerar som någon slags dammsugarpåse. När magsäcken är full så är man mätt, och äter man bara fibrer och vatten så blir man mätt på mängden men får ingen extra energi och så går man ner i vikt.
Människor fungerar inte så, utan vi blir mätta av att kroppen signalerar till hjärnan att vi fått tillräckligt med mat. Sen om det är kompakt mat med mycket energi (fett) så räcker det med lite, och är det lite energi och stor mängd krävs det mer. Men inte bara det. Om man äter sånt som höjer insulinnivån (kolhydrater) så skyndar sig kroppen att stoppa undan allt detta in i fettcellerna så fort det går, och då kan och vill man äta mer. Taubes beskriver ett experiment med människor där man bad dem äta 1000 kcal extra i form av rent fett. Det var svårt för försökspersonerna som kände sig mätta. Men om man blandade kolhydrater och fett fick de lätt i sig 2000 kcal extra, och några kunde därtill säga att de dessutom kände sig hungriga senare på dagen! (Taubes, kap. 18)
Att vi skulle bli sjuka av fett började med Ancel Keys och hans medvetet vridna forskning. Det visade sig (mycket) senare att han hade fel. Men hans rön hade satt igång annan forskning där man valde att bortse ifrån alla resultat som inte stämde med den hypotesen. Vilket är tämligen vetenskapsvidrigt på alla sätt. Till exempel har riktigt stora undersökningar gjorts på bl a 50.000 sjuksköterskor och på en stor mängd innevånare i staden Farmingham etc. där man försökt att vrida och vända på resultaten för att få fram någon slags effekt av att äta lite eller mycket fett. Någon undersökning har visat positivt resultat men andra undersökningar å andra sidan har visat negativa resultat och att om färre dog av hjärtinfarkt på lågfettkost så dog desto fler i cancer eller olyckor! Om man undviker mättat fett och äter lite fett över huvud taget tills man är 90 år så kanske man kan räkna med att leva 3 månader längre än om man äter vad man vill. På sin höjd. Denna lilla skillnad tyder på att något annat samkorrelerar med fettintag för att påverka hjärt-kärlsjukdom, och det är DET som påverkar siffrorna en aning. Vi skulle nämligen behöva äta minus-fett hela livet för att få samma hälsoeffekter som andra (icke västerländska) folkslag har, enligt denna hypotes. Och de äter fett de med, en del ganska mycket till och med. Så man är helt enkelt ute på fel spår.
Kolhydrater stjälper systemet
Näringsfysiologer och dietister upprepar gärna samma mantra när man talar om hur man ska förändra matintaget för att gå ner i vikt. De menar att det bara är den totala energimängden som man äter som spelar roll, samt om man gör av med energi genom att motionera. Detta kallas ofta "kalori in minus kalori ut"-teorin, eller kalorihypotesen. Om energin kommer från fett, kolhydrater eller protein spelar enligt dem ingen roll. Människan är som en vedspis och det man kastar in bränns upp och omsätts. Man tar inte hänsyn till hur de olika beståndsdelarna i det man äter påverkar kroppen. Man menar att termodynamikens lagar måste gälla och man kan inte skapa energi från ingenstans, och den kan inte försvinna. Men kroppen är ju ett snillrikt system, och många delar av kroppen kan trappa ner sin energiförbrukning. Reproduktionssystemet, t ex som ju stänger ner hos kvinnliga anorektiker. Immunförsvaret kan hållas på sparlåga, och hjärnan som gör av med ca 20% av dagsenergibehovet, ja den kan stänga ner nästan helt. Om man äter för lite blir man lite seg. Kroppen sänker temperaturen. Kroppen tar av muskelmassan och organens proteiner. Allt möjligt, helt enkelt. Annars skulle det ju vara så att de som åt några hundra kalorier mindre än dagsbehov minskade i vikt och sen svalt ihjäl i en rak kurva. Men så är det ju inte.
Så om man bestämmer sig för att äta 500 kcal mindre om dagen i ett försök att gå ner i vikt kanske detta funkar initialt. Man går ner några kilo. Sen börjar man kanske frysa, naglarna blir spröda, man blir trött och sitter gärna ned, blir lätt förkyld och minskar i muskelmassa. Man har inte ens gått ner den där vikten man har som övervikt istället stannar man i vikt och går kanske till och med upp igen, trots att man äter 500 kcal mindre än förut!
Om man är så lagd (alla är ju inte det) så gör mycket kolhydrater i maten att kroppen går in i fel-mod. Den energi man får via maten skyfflas undan till fettcellerna fort som attan och resten av kroppen; musklerna, organen och hjärnan, upplever en svält inuti fettlagret utanpå?. Insulinet gör att fettet stängs inne i fettcellerna och inte är tillgängligt för kroppen. Det blir en svältande människa inuti ett fettlager som bara tar energi.
Man har haft en bild av att fettlagret på kroppen är en passiv massa som motvilligt tar emot den extra energi som blir över när man äter för mycket och där lagras den tills man äter för lite. Men fettcellerna är ständigt aktiva och styr till viss del t ex hunger, upplevd energinivå etc. Fettcellerna tar emot fett för inlagring när man äter. Mat går direkt in i fettcellerna och då inte bara fettet i maten utan i synnerhet kolhydraterna (omvandlade till fett, förstås). Detta med hjälp av insulinet i blodet. När sen blodsockret går ner några timmar efter måltiden så släpper fettcellerna ut sitt lagrade fett och kroppen förbränner det för energi fram till nästa mål mat. När så fettcellerna är lagom tömda blir man hungrig och allt börjar om. Men om insulinet är ständigt förhöjt (förstadium till diabetes typ II) eller om blodsockret sjunker snabbt på grund av väldigt effektivt insulin, så blir vi hungriga innan det vi åt förra måltiden har använts upp. Insulinet låser in fettet i fettcellerna eller så blir blodsockret så lågt att alla varningsklockor ringer i kroppen.
Här kommer en annan sak upp. Man brukar ofta kalla fetma för en riskfaktor för diabetes. En riskfaktor är något symptom som uppträder vanligare hos dem som får en viss sjukdom än hos andra. Men om man blandar ihop att symptomet uppträder samtidigt (kanske har samma orsak) med att just symptomet skulle orsaka sjukdomen, då är man illa ute. Man tror alltså att fetman orsakar diabetes. Men fetman och diabetes orsakas av samma sak - högt blodsocker och höga insulinnivåer!
Socker - ett tvåfrontskrig
Alla kolhydrater (som inte är fibrer) bryts ner till glukos (blodsocker) i kroppen. Dvs förutom fruktos,och galaktos. Strösocker sånt som det är i påsen består till 50% av glukos och 50% fruktos. Dessa två går skilda vägar i kroppen. Glukoset behöver inte omvandlas utan går direkt till blodet, och fruktos går direkt till levern där det omsätts till triglycerider (blodfetter).
Detta innebär att om du äter socker så höjs både ditt blodsocker och ditt insulin samt att blodfetterna höjs. Detta blir jättefel i kroppen. Kroppen är gjord för att bränna blodsockret först tills det är på låg nivå och insulinet går ner. Då släpper fettcellerna det inlagrade fettet och man lever på det. Men äter man socker får man både blodsockerenergi och höga blodfetter som far runt på samma gång.
Fruktos blockerar både omsättningen av glukos och omvandlingen av glukos till glycogen, den form av glukos som levern kan lagra för senare användning. Resultatet blir att bukspottkörteln måste utsöndra ännu mer insulin för att klara kroppen igenom detta trafikkaos och denna höga insulinnivå gör att musklerna på sikt blir ännu mer insulinresistenta. Detta gör att kroppen behöver ännu mer insulin för att få ut energi till muskelcellerna.
Fruktos förekommer mest bara i socker och frukt. Den största ändringen av vår kost de senaste 200 åren är ökningen av fruktosinnehållet. Detta ännu mer än själva raffineringen av kolhydrater (stärkelse) som till viss del ersatts av just socker (50% fruktos). Fruktos har en väldigt liten effekt på blodsockret och insulinutsöndringen (lågt GI) omedelbart när man ätit det. Men om man äter det under längre tid orsakar fruktos högt blodsocker och höga insulinnivåer pga. de effekter i levern som jag beskrev ovan. Fruktos är dessutom mycket mer reaktivt i blodomloppet än t ex glukos och kanske 10 ggr mer effektivt på att blida korslänkar med protein, så kallade Advanced Glycation End-Products, som är sockerbindningar på proteiner som gör kroppens vävnader stela och alstrar sjukdom (som Alzheimers sjukdom, cancer och åldrande). Dessa AGE byggda på fruktos är dessutom mer motståndskraftiga mot kroppens upprensningsmekanismer.
Fettlagret styr hunger och mättnad
Man har inom näringsforskningen tagit för givet att fettcellerna är passiva förvaringsenheter som tar emot det fett vi inte gör av med. Att vi äter mer än vad vi gör av med verkar ju enligt dem uppenbart, men vad det beror på har dessa forskare ännu inte kommit fram till. Dessutom verkar undersökningar av hur mycket feta eller normalviktiga äter tyda på att feta inte äter mer. Men ofta menar man då att de rör sig för lite istället.
Man ser övervikt som ett resultat av att man äter för mycket och det ses som en ätstörning eller ett psykologiskt problem. Hur vi äter skulle alltså vara styrt av psyket och inte av kroppen. T ex skulle sockerberoende vara resultatet av tröstätande eftersom den söta smaken ger respons i belöningssystemet i hjärnan. Allt detta för att de som forskar på övervikt generellt är psykologiskt inriktade. Innan andra världskriget fanns mycket fysiologiskt grundad forskning i Tyskland, men i och med att de blivit förknippade med nazismen (som allt annat tyskt från den tiden) så har forskningen i efterkrigstiden börjat om på ny kula. I Taubes bok beskriver en kollega till (fransmannen) Jean Mayer att "He hated the Germans. He shot a few of them during the war." som en kommentar till varför man bortsett från den tysk-österrikiska forskning som fanns då.
Åter till hur det funkar. Och detta är inte alls något kontroversiellt eller omstritt, utan vedertagen kunskap om fettomsättningen i kroppen. Det är steget till att säga att störningar i systemet ger fetma som är stötostenen.
Fettcellerna tar in energin, och släpper ut energin
Man äter ett mål mat bestående till viss del av kolhydrater. En liten del av dessa kolhydrater omsätts till glukos och används som glukos av (muskel)cellerna. Resten omvandlas till fett (triglycerider) och skickas till fettcellerna för lagring. Fettcellerna fylls alltså på direkt i och med att du äter. Så länge blodsockret är högt (av kolhydraterna man ätit nyss) fortsätter insulinet att vara högt. Detta gör att kroppen enbart bränner blodsocker och lagrar in överskottsenergi i fettcellerna. När denna inlagring så småningom sänker tillgången på glukos i blodet (1-2 timmar efter ett mål mat) sjunker också insulinutsöndringen från bukspottkörteln. När insulinnivån åter är låg kan fettcellerna släppa ifrån sig sitt lagrade fett och fettet går ut och används direkt som energi i kroppen. Om man har normalt s.k. fasteinsulin(nivå), dvs. insulinnivån går tillbaka till någonstans mellan 3,5-5,9 mml fungerar detta med en extrem grad av precision. Ha i åtanke att de flesta smala personer väger i stort sett lika mycket under en lång period av sitt liv. Så deras fettceller pytsar ut precis lika mycket som de först lagrat in - dagligen! De flesta smala personer behöver ju inte ägna vikten en tanke. Den sköter sig själv
Fel på ämnesomsättningen - boven heter insulin
Men om det inte fungerar klanderfritt? Om muskelcellerna, som är beroende av insulinet för att kunna ta till sig energin i form av glukos, utsätts för höga nivåer av insulin länge så bygger de upp en viss resistens mot insulinets verkan. Man blir insulinresistent. Detta innebär att för att kroppen ändå ska kunna ta till sig energin i glukosen (inte bara när blodsockernivån är skyhög) måste kroppen producera mer insulin. Och det gör den.
Men, inte bara muskelcellerna använder insulin. Det används ju även för att lagra in fett i fettcellerna. Så denna förhöjda insulinnivå lagrar in mer energi som fett i fettcellerna än vad som hade skett om nivåerna varit mera normala. Att sen insulinutsöndringen inte återgår till sin låga nivå, när kolhydraterna du ätit bearbetats färdigt, gör också att fettcellerna inte släpper ut det nylagrade fettet för förbrukning. Fettcellerna "tror" att det fortfarande finns blodsocker att tillgå (eftersom det finns mycket insulin) och väntar.
Så de höga insulinnivåerna gör till slut av med all energi (blodsocker) genom att lagra in det som fett eller att skicka det till muskelcellerna, och blodsockret blir då lågt. Ofta för lågt. Och lågt blodsocker är en signal till kroppen att energi behövs, och det är dags att äta. Så all energi man åt vid förra matintaget har skeppats till fettcellerna och blivit kvar där, och så är man hungrig igen. Fastän man gått upp några gram i fett. Cykeln startar om.
Så en massa av den energi man äter skeppas "bort" ur systemet och in i fettcellerna. Där blir det kvar, och den svältande kroppen inuti fettlagret blir hungrig igen. En hungrig, svulten människa inuti ett ständigt växande fettlager. Inte trevligt alls.
Halvsvält för viktminskning
Men vad händer då om man (som den hypotes det faktiskt är) utgår ifrån att det är själva det för myckna ätandet som gör att energin lagras som fett i fettcellerna, och att det är den fetes psykologiskt betingade överätande som skapar fettinlagringen? Att den fete har så lite självkontroll att denne äter allt den ser, och gärna har kex i handväskan, godis som gömts för resten av familjen och bara tänker på mat, mat, mat?
Jo, då tänker man att allt som skulle kunna hindra den fete från att stoppa i sig mat, borde normalisera denna övergödda kropp, så att den fungerar på samma mängd mat som en smal person. Man sätter den fete i terapi. Man utbildar den fete i hur mycket energi det faktiskt finns i fett och sånt, och hur mycket bättre det är att "fylla magsäcken" med kolhydrater och protein eftersom det tar mer plats än fett och då blir säcken full.
Då kan denne fete person, om han orkar med det hela, ta bort relativt mycket fett ur maten och på så sätt sänka mängden energi ha sätter i sig. Men om magen ska fyllas ut, som de tror är så bra för mättnadskänsla, måste mängden kolhydrater och protein hållas relativt hög. Så den fete får fortfarande i sig flera hundra gram kolhydrater om dagen. Kolhydrater, som enligt Glykemiskt Index-tänkande går ut ännu snabbare i blodet i och med den lägre fetthalten i maten, och detta orsakar ett ännu hastigare och högre insulinpåslag (och fettinlagring) och sedan lågt blodsocker (och hunger).
Sänkt ämnesomsättning
Under svält tar kroppen till alla resurser den kan för att överleva. Den sänker kroppstemperaturen, drar ner på immunförsvaret, drar ner på fortplantningssystemet, tar energi från kroppens muskelprotein, från organen, från hjärnan. Kroppen försöker att hålla sig stilla så mycket det går för att spara energi. Till slut har kroppen sänkt ämnesomsättningen och energiförbrukningen så mycket att den mängd energi man undvikt genom att utesluta fettet inte längre behövs. Om man nu har sån tur att man som halvsvältande faktiskt lyckas hålla sig till samma mängd kolhydrater och protein men mindre fett fastän det låga blodsockret gör en hungrig. Det är dock sannolikt att om man inte håller stenkoll på precisa mängder, utan använder en så oprecis metod som "tallriksmodellen" så ökar mängden kolhydrater snarare och förvärrar situationen. Tallriken tenderar att bli större, kan man säga.
Har smala bättre självkontroll?
Jag har ännu inte mött någon smal människa (och jag har frågat några stycken nu) som påstår att de är smala för att de har så bra självkontroll. Jag har frågat om det är svårt att låta bli att ta den där biscottin som ligger på kakfatet och väntar. Men de svarar nej, jag är inte sugen. Några feta personer jag känner svävar däremot på målet. Eller menar att det ÄR lätt att motstå. Men om man tittar noggrant så söker sig blicken ofta till kakfatet även om självbehärskningen segrar. I alla fall så länge jag är närvarande. Jag ser aldrig samma blick hos naturligt smala personer.
Däremot har jag sett denna blick hos en annan sorts smal person. Anorektikern. De kan titta på biscottin med samma blick som den fete, och som säkert vilken svulten person som helst. Med facit i hand verkar det naturligt att den fete svultne skulle uppleva samma sak som den magre svultne. Men om man ser på det som att den fete är övergödd och har ett psykologiskt överätningsproblem, så kanske man inte ser samma sak. Att anorektikern är hungrig kan vem som helst förstå. Att den fete är det, verkar med dagens konventionella tänkande otänkbart. Han äter ju helt enkelt bara för mycket. Eller hur?
Varför är vissa feta (och inte andra)?
Och varför är fler fetare nu än för 30 år sen? Ja, det finns många teorier.
En går under benämningen Toxic Environment (giftig omgivninig) och menar att vardagen är fylld av saker som inte är bra för oss (enl dem, fet snabbmat), i jämförelse med för 30 år sen. Jag menar, de har färdigbakade bullar på macken. På macken? Hela stället luktar kardemumma. Oemotståndligt, eller hur? Men uppenbarligen inte oemotståndligt för alla, för en del är ju ändå smala. De ser och känner lukten av samma kanelbulle på macken, och är ändå smala. En del av dem äter den till och med! Och är ändå smala.
Jo, det finns en annan teori, som kallas Thrifty Gene (den driftiga genen) vilken menar att vi är genetiskt betingade att äta så mycket mat det bara går och lägga på oss fett för att ha när det blir svält. Denna gen skulle vara vanlig för att det är dessa människor som överlevt tidigare matbrist. Men skulle denna gen ha blivit så mycket vanligare de senaste 30 åren, då? Det har ju inte direkt varit någon brist på mat sen andra världskriget. Min pappa var ett magert småbarn under kriget. Han överlevde och är inte fet nu heller. Tvärtom är många av den yngre generationen feta idag, utan att deras föräldrar är det. Märkligt. Var har de fått genen ifrån?
Sen finns ju Sedentary Lifestyle-teorin (stillasittande livsstil). Eftersom man märkt att många feta faktiskt inte äter mer än smala kan det ju inte bero på för stort energiintag, utan måste bero på för litet energiuttag. Man är för stillasittande, helt enkelt. Det är alla dataspel, alla våra bilar, datorjobb och andra förenklingar av vardagen. Men det som motsäger detta är det faktum att det finns fler feta bland lågutbildade, kroppsarbetande än bland kontorsarbetande högutbildade. Att sporta är långt mycket vanligare bland gemene man nu för tiden än för 30 år sen. Det finns till och med undersökningar som visar att motion inte gör en smalare på sikt, utan mest bara hungrigare.
The Refined Carbohydrate-teorin
Det finns ytterligare teorier, bl a den om de raffinerade kolhydraternas intåg i vår vardag. Som de andra teorierna är den inte helt och hållet testad och bevisad. Men den är delvis testad, och funnen tämligen trovärdig, i alla fall av en del. De som motsätter sig teorins trovärdighet gör det ofta av näst intill religiös tro på någon av de andra teorierna. Som George Cahill, amerikansk fettomsättningsexpert, som förvisso vet att "kolhydrater driver insulin som driver fettbildning" men som ändå inte vill gå med på att "kolhydrater driver fettbildning." Han tar till och med som exempel på att det är att "vi äter för mycket och rör oss för lite" som ger fetma, upp det faktum att man kan åka till en flygplats och titta vilka som åker rulltrappa (de feta) och vilka som går i trapporna (de smala). Han tar inte ens i beaktning att orsak och verkan kan vara omkastade. Om man har 50 kg övervikt kanske man inte ens kan gå upp för en trappa med en resväska i handen. Man kanske får kollaps, eller astma (vanligt hos mycket feta) eller det helt enkelt gör för ont i knäna. Man kanske inte vill motionera sanslöst strax innan incheckning och boardning, och sitta på planet flåsig och svettig, som man ju skulle bli om man som smal bar en 50 kg ryggsäck uppför en trappa.
Kelly D Brownell, Rudd Center for Food Policy and Obesity vid Yale
Så experter på området, som borde veta det en vetenskapsjournlist (Taubes) bemödat sig med att ta reda på, är ändå religiöst troende att det är ren lathet och glupskhet som ger fetma. Det finns många andra exempel i boken. Ett exempel som inte finns med i boken är Kelly D Brownell, näringsfysiolog av rang vid Yale. (Läs Protein Power-bloggen om Brownell) Att mannen har samma problem med vikten (sin expertis till trots) som många andra av oss, är uppenbart. Och han lider säkerligen på samma sätt som vi, om kanske inte mer. Det han representerar säger att han inte ska se ut som han gör. Han lär å andra sidan ha hävdat att hans övervikt kommer sig av ett alltför stillasittande liv. Han må kanske vara stillasittande, men någon som är helförlamad borde vara mer stillasittande, och de är inte med nödvändighet feta. Han kanske inte äter mer än sina kollegor, heller. Kanske försöker hålla igen, men det hjälper inte. Eller så kanske han är sockerberoende? Han jobbar hårt för att få bort läskmaskinerna från skolorna. Bra! Och lägga skatt på onyttig mat. Men vem ska avgöra vad som är onyttigt? Många anser att jag äter onyttigt (smör och fläsk) men jag går ner i vikt (10 kg/6 mån) och har jättebra värden. Personligen hoppas jag att Brownell tar sitt förnuft till fånga, börjar äta low-carb och går ner i vikt, och sen 1) låtsas som att det regnar, eller 2) kommer ut och säger sanningen och rider på vågen av low-carb som kommer. Han skulle bli en hjälte.
Fattig och fet
Om vi kommer tillbaka till detta med att fattiga oftare är överviktiga än rika, trots kroppsarbete, kan man komma närmare kolhydratteorin. För så som vem som helst kan se i matvaruaffären, så är kolhydratlivsmedel bland de billigaste. Ett paket pasta på 1 kg kostar kanske 12 spänn. Ger mycket mat och mycket bukfylla. 1 kg torr pasta ger åtminstone 2 kg kokt pasta - 6 spänn kilot. Om man jämför det med kött (50 spänn eller mer/kilot) så förstår man dessutom varför lunchrestauranger serverar mycket ris/pasta/potatis och mindre kött i köttfärssåsen. Om man inte har gott ställt hemma är det lätt att göra samma sak. Inga grönsaker kommer ner till 6 kr/kg.
Mejeriet lanserar gärna lättvarianter av allt. Om man kan förmå kunden att köpa lätt-creme fraiche, så har man lyckats sälja en produkt med mindre fett och med tillsatta kolhydrater (karrangenan) som binder mer vatten i produkten. Fettet kan man istället sälja som smör och få dubbla inkomster. Samma sak med alla färskostar och så alla korvar (som innehåller potatismjöl) etc. Det blir en produkt med mindre fett, mindre protein och mer vatten och kolhydrater. Mer av det billigaste, utfyllt med vatten. Som fattig kanske man köper billiga hotdogs istället för dyr lammkorv.
Bukfylla = mättnad?
Men som ni förstår av resonemanget om kolhydraterna och insulinet här ovan så är det inte maximal bulk i magen som gäller. När jag var tonåring provade jag ett av dåtidens bantarpreparat som var fibertabletter. De skulle svälla och uppta plats i magen så man åt mindre. Effekten av det blev ungefär samma som effekten av när sambon och jag åt viktväktar-points. Man skulle äta t ex pasta, magert kött, en tesked fett och resten grönsaker. Hungern gjorde att man åt och åt av grönsakerna som man fick äta fritt av. Till slut satt man där och var bulkmätt så magen skavde mot revbenen, men ändå "hungrig" och sugen på något mer. Jag är säker på att jag åt mer än ett kilo mat vid varje måltid och var ändå missnöjd. Nu, när jag äter lågkolhydratmat så äter jag kanske 300-400 g och blir väldigt mätt och belåten. Hur kan det gå ihop?
Om man tror att mättnad enbart är en fråga om att fylla ut magsäcken så har man förenklat det hela så grovt att det blir en lögn. Hunger och mättnad handlar om mycket mer än så. I boken beskriver Taubes försök att sätta människor på olika dieter, både gödande och avmagrande. Barn, med det begränsade tålamod de har, klarade sig på 300-600 kcal utan nämnvärd hunger om de uteslöt kolhydraterna. Vuxna kunde klämma i sig flera tusen extra kalorier i form av fett utan att gå upp i vikt. Dock klagade de över mättnad. Åt de däremot mer kolhydrater gick allt ner mycket lättare och de kunde till och med bli hungriga sent på dagen. 800 kcal protein och fett fungerade bra mättnadsmässigt men lade man till 400 kcal kolhydrater (=1200 kcal mat) blev människorna hungriga! What the F***?!
Metabol fördel - bevisat eller båg?
Viktnedgång på 1000 kcal av endera, kolhydrater, protein, fett eller blandkost.
Många förespråkare för lågkolhydratkost menar att det dessutom finns en metabol fördel. När vi är inne på undersökningar kan vi ta Kekwick och Pawans jämförelser med patienter på en kost med 1000 kcal protein eller 1000 kcal fett eller 1000 kcal kolhydrater. Jag vet inte hur välgjord studien var men den visade i alla fall på att de som åt samma energimängd i fett gick ner mest och de andra gick ner mindre. Även om kolhydratarna i medelvärde gick ner närmare noll.
Många som hävdar en metabol fördel för lågkolhydratkost menar att man kan äta hur mycket som helst och ändå gå ner i vikt. Andra verkar hävda att om man lyckas trycka i sig 4000 kcal så får man vara jäkligt nöjd med att man inte går upp! En del med kanske stressbetingat högt kortisol eller insulin kanske till och med går upp på kosten eller låter bli att gå ner oavsett hur lite de äter.
Det finns inga bevis för en metabol fördel för lågkolhydratkost. Alltså, inga dubbelblindkontrollstudier dvs en kontrollerad studie av två likadana grupper av människor där vare sig medverkarna eller undersökarna vet vilka personer som får vilken diet. Och inte heller någon som pågått tillräckligt lång tid för att kompensera för den första viktminskningen på c:a 2 kg som är bara vatten (gäller lågkolhydratkost). Så några enhälliga bevis för att lågkolhydratkosten har en metabol fördel finns inte. Men det finns egentligen inga bevis för att det inte finns, heller.
Hur som helst så ser jag den fördelen att man på denna kost är ganska nöjd med 2000-2500 kcal/dag och ändå går så sakta ner i vikt! Och jag är en stillasittande kvinna med övervikt inom rimliga gränser. Det är ju ofattbart i sig. Det är väl egentligen den enda fördel som behövs!
Detta kan bero på hur fettlagringen går till i cellen. Fett som binds i kroppen antar triglyceridformen. Det är alltså en glycerolmolekyl och tre fettsyramolekyler. De ser ut som en liten gaffel utan skaft, helt enkelt. Men denna sammansatta fettmolekyl är för stor för att kunna transporteras in i muskelcellen för att användas som bränsle och in i fettcellen för att kunna lagras. För att komma in måste fettet finnas i fria fettsyror-molekyler, och bindas ihop inne i fettcellen med glycerolmodellen.
Glycerol kommer från kroppens omsättning av kolhydrater. Utan kolhydrater, väldigt låg mängd glycerol, vars rätta namn egentligen är alfa-glycerolfosfat. Så om man undviker att äta kolhydrater, så finns mer av kroppens fett fritt i kroppen som fria fettsyror, och kan enklare tas upp av muskelceller för energi. Kroppen känner inget behov av att snåla med ämnesomsättningen, utan kör på och bränner fett, kanske som extra värme, extra rörelse, extra joie de vivre! Kroppen känner heller inget behov av näringstillskott och dröjer med att signalera hunger.
Jag har hört tallriksmodellbantare och viktväktare som bedyrar att om de inte äter mellanmål så går de i sänk. SLV rekommenderar ju också mellanmål, och jag är säker på att de flesta dietister gör det. För att hålla en jämn blodsockernivå, heter det. Men med lågkolhydratkost verkar inte särskilt många behöva mellanmål. Faktum är, att jag kan hoppa över ett huvudmål om det inte finns något lämpligt att äta, och går inte ens i sank av det.
Har kostråden gjort oss feta och sjuka?
Många som tillfrisknat från diabetes typ II och gått ner i vikt sen de börjat med lågkolhydratkost menar att det hela är SLV:s fel, att deras kostråd ligger bakom fetmaepidemin. Men det kanske är lite väl förenklat. Jag tror inte de är oskyldiga, men det är lite mer komplext än så.
De nuvarande kostråden baseras på 70-talets U-landspolitik och solidaritet med fattiga länder. Det går åt mindre resurser att skapa mat som bröd än att skapa mat som kött. 1:10 tror jag ungefär. På det har man lagt selektiva undersökningsresultat som stämt med deras teser om att vi bör äta 65E% kolhydrater, 20E% protein och 15E% fett. Andra resultat har man bortsett ifrån, eller till och med filosoferande spekulerat i eventuella räknefel och metodfel.
Energiprocent (E%) är alltså fördelningen av energin på de 3 vanligaste beståndsdelarna i maten. Man räknar bort vatten, olösliga fibrer och liknande. Sen innehåller fett dubbelt så mycket energi per gram som protein och kolhydrat. Och nästan inga livsmedel innehåller 100% av beståndsdelarna. Fast socker är 100% kolhydrat och kokosfett/ister är 100% fett.
T. ex har köttfärs 10% fett och 22% protein, inga kolhydrater och resten är vatten. Eftersom fett har dubbelt så mycket energi, kan man säga att köttfärs har 50E% fett, och 50E% protein, ungefär.![]()
Som Eva Kullenberg (dietist, kock, kallskänka, politiker, bloggare, yadayada...) säger så följer nästan ingen SLV:s rekommendationer. De allra flesta styrs mer av smak, pris och reklamens budskap, än av näringslära. Men tanken finns ändå där, och den genomsyrar samhället. SLV säger att vi ska äta "mer bröd och mindre fett", inget direkt citat men ungefär. Vi lär oss att bröd, frukt och grönsaker är bra och fett är dåligt. Livsmedelsindustrin hakar på och producerar mat med mer kolhydrater och mindre fett, och skrattar hela vägen till banken! Kolhydrater är ju billigt! Vi lär oss att juice, lättyoghurt med frukt, och müsli är en bra frukost, även om vi inte vet något om E%-fördelningen på protein, fett och kolhydrat.
Dock vet jag att det blir 82E% kolhydrat (varav 100g sockerarter, 20 av dessa i yogurten!), 10E% protein varav 8g (av 20g) är fullvärdiga, och 8E% fett. Och eftersom vi "vet" att vi ska äta mindre fett och att müsli är nyttigt så är vi glada. 720 kcal gav det hela, vilket kan vara 1/3 av dagsbehovet för en kvinna. Allt detta socker och alla denna stärkelse höjer blodsockret och insulinet. Det finns inte nämnvärt mycket fett med för att sänka GI så det går ut i blodet med rungande fart. Insulinet gör om blodsockret till fett, och eventuella förhöjda grundnivåer av insulin (pga insulinresistens i muskelcellerna) gör att det fett som lagrats inte kan släppas ut och förbrännas.
Vid 10.00 är man tokhungrig igen. Äter en frukt (100E% socker!). Klarar sig till lunch men är då jättehungrig. På restaurangen beställer man pasta med skinksås och dricker juice till och äter sallad, ingen dressing på. Innan maten kommer käkar du en knäckemacka med tunt lager minilätta och dricker nästan hela juicen för du är så hungrig. Nästan bara kolhydrater och mycket av det socker, väldigt lite fett och inget protein (och insulinet går i taket). Så kommer pastan, och det är mest pasta och minst sås. Vad bra tänker du, sås blir man ju fet av. Så du får mycket kolhydrater och lite protein och lite fett. Och så här fortsätter det. Banan på vägen hem. Köper en räksallad med couscous och lightdressing på ett café för att ta hem. Och en brödbit, förstås. Det tycker ju SLV att vi ska äta till varje mål mat. Tunt, tunt med minimargarin.
Den insulinutsöndring och fettinlagring som denna kost orsakar måste man vara expert för att inte förstå. För att inte tala om att nästan 900 kcal kommer från de näringsmässigt undermåliga ingredienserna pasta, couscous och vitt bröd som bara innehåller energi. D-vitaminintaget är katastrofalt och fettbristen i maten gör det lilla som finns svårt att ta upp. Av 415g kolhydrater är 150g sockerarter! Resterande stärkelse omvandlas i kroppen till glukos, och blir socker det med.
För att klara en GOD kosthållning på dylik fördelning måste man nog som Eva Kullenberg vara dels dietist dels kock och kallskänka och fan i mig också politiker. Man bör äta de allra näringsrikaste rotfrukterna, de allra magraste köttprodukterna och mjölkprodukterna. Man bör nog också äta en liiiiten sallad med vinägrett 20 minuter före maten varje mål för att på något sätt sänka blodsockerexplosionen och insulinutsöndringen. Och så bör man nog ha stor handväska så man kan ha med sig riktigt mycket frukt till mellanmål för med sådan insulinutsöndring går blodsockret i botten efter några timmar så du måste äta ett äpple för att inte svimma.
Är detta SLV:s fel?
Ja, till viss del. Har livsmedelsindustrin hakat på? Ja, för fanken, kolhydrater är det billigaste du kan producera, och nyckelhålsmärkta varor har ju statens godkännande.
Är det konsumentens och den privata lilla människans eget fel? Hon har ju inte upplyst sig och utbildat sig så att hon kan laga mat som Eva K. Och inte har hon tid heller. Är det ditt fel att du blivit fet, och desperat försökt banta, desperat fallit och vräkt i dig en massa mat igen och förtvivlat läst av vågen när du gått upp? Du har pratat med dietister som rått om ännu mindre mat, ännu lättare margarin och timmar av motion. Och i en sista desperat handling ansökt om magsäcksoperation för att få slut på eländet. Är det ditt fel? Eller är hela systemet byggt för att du ska misslyckas?
Det låter som att jag menar att SLV vill att du ska vara fet och sjuk, men så långt vill jag inte gå. Däremot vill de slippa ta tillbaka något som de påstått i 30 år, stryka på foten och ta på sig skulden till att människor blivit feta (utan att det var meningen). De vill inte ens tillstå att lågkolhydratkost skulle kunna vara bra för en del av befolkningen som inte går ner i vikt av gängse kostråd. De är nog inte dummare än att de inser att om man är smart nog att förstå diskussionen om kolhydrater, blodsocker och insulin här ovan, så förstår man också att deras kostråd, nyckelhålsstrategi och fettfobi är det som gjort en fet från början.
I ett klassiskt uttalande säger Stephan Rössner att fetmaepidemin utgör ett 25-årigt professionellt misslyckande. Många människor i Sverige är idag så feta, så sjuka och så desperata att de kan tänka sig att stympa magsäcken för att kunna låta bli att äta så att de blir feta. De är desperata för att de tror att de har provat allt som är rimligt och inget har fungerat. Och de har av media, SLV:s professorer och dietister blivit ledda att tro att "Atkins, det DÖÖÖÖR man ju av". Prova för allt i världen inte det! (Obs, ironi.)
Sila mygg och svälja elefanter
Vad kostar en viktoperation? I mänskligt lidande och i skattepengar? Vad kostar det att behöva amputera ett ben, att förlora synen, att bli invalidiserad av sviterna av en hjärtinfarkt, eller av enbart fetma? I mänskligt lidande, först och främst. Men även i reda pengar.
Kostar det inte mindre att låta personerna försöka med lågkolhydratkost som ett sista försök innan de lägger sig under kniven? Kanske kunde man till och med låta personerna gå en kurs i LCHF och lära sig hur man motar sitt sockerberoende i grind och hur man äter en annorlunda kost i vårt kolhydratbemängda samhälle. Skulle det inte vara värt att prova, åtminstone?
Är professorerna så rädda för det mättade fettet att de hellre ser att en typ-II-diabetiker måste äta kolhydrater och ta insulin mot just dessa kolhydrater och som följd bli tvungen att amputera ben och bli blinda? Är mättat fett i maten värre än att bli invalidiserad? Om det vore så himla farligt skulle väl inte undersökning efter undersökning hitta ingen eller ytterst svag korrelation mellan intag av mättat fett och sjukdom. Om mättat fett vore så farligt skulle väl vi LCHF:are vara döda inom bara några år. Thailändare likaså med sin kokosmjölk. Och fransmännen med sin kolossala fettkonsumtion.
Undersökningarna om fettets dålighet baseras ofta på kolhydratätande individer. Nästan alla människor är ju det. På epidemiologiska studier som visar att de som äter mest mättat fett är liiite sjukare. Men vet man om de får i sig sitt mättade fett med en fin entrecôte och sallad med vinägrett, eller får de i sig det med några friterade doughnuts med socker? Vad är det då som spelar in? Sockret, miljögifterna i frityroljan, avsaknaden av vitaminer och mineraler eller de mättade fetterna? Där tror jag nämligen att forskarna är helt ute och cyklar.
Theresa Sandin
Referenser och vidare läsning:
Gary Taubes - Good Calories, Bad Calories, challenging the conventional wisdom on diet, weight control and disease. Alfred A. Knopf vid Random House Förlag, USA.
Paradoxer
Kalorihypotesen, teorin om att man äter mer än man gör av med om man går upp i vikt och äter mindre än man gör av med om man går ner i vikt är förhärskande inom vetenskaplig forskning om fetma. Det brukar starkt bestridas av företrädare för lågkolhydratkost, som menar att man går upp i vikt av kolhydrater och inte av fett och protein. Mycket starkt förenklat, men ungefär så.
Vad man dock bör berika den här förenklingen med är, att "det beror på". För det första, vad menar man att "man gör av med"? Ämnesomsättningen kan ändras, både uppåt och neråt, och relativt troligt är att många personer ändrar justeringen uppåt om de äter för mycket fett. Man höjer kanske kroppstemperaturen, rör sig mer, etc. Likaså kan man dra ner på energiförbrukningen om man äter mindre, dvs hjärnan går på sparlåga, immunförsvaret lägger ner, man fryser, kroppen använder sig av muskelmassan och proteinerna i de inre organen samt att man rör sig mindre.
Taubes beskriver experiment på råttor (som i och för sig inte är människor, men effekten är intressant) där råttor som gen-modifierats för att bli feta, sk Zucker-rats (Ob/Ob) blir feta trots att de ges mindre mat än vanliga råttor. De blir dessutom fetare än råttor av samma typ men som inte begränsats i sitt matintag! Dessutom, kan de svältas ihjäl genom att deras muskler och inre organ äts upp av kroppens omsättning, men de har sitt fettlager intakt!
Nu är ju detta labb-råttor, de är genmodifierade och de har råttors ämnesomsättning, så man kan inte dra paralleller direkt till människor. Det är ju dessutom inte särskilt troligt att den nuvarande fetmaepidemin har att göra med att vi modifierats genetiskt i jämförelse med tidigare generationer. Men vad det KAN illustrera är att levande organismer är komplexa system som inte är enkelt förutsägbara.
Tar mammorna barnens mat?
Taubes beskriver befolkningar där fetman är långt mer utbredd än till och med USA idag. Och dessa befolkningar lider inte av ett överflöd av gräddbakelser och för feta slaktgrisar. Nej, en av dessa folkgrupper lever på c:a 2100 kcal om dagen per person, vilket är 100 kcal över undernäringsgränsen fastställd av WHO. Och läkare observerar undernäring så långt att barn under 2 år är magra, tillväxthämmade och sjuka, medans deras mödrar är tilltagande feta från 25-årsåldern.
"Malnutrition and subnutrition are common disorders in the first two years of life in these areas and account for almost 25% of all admissions to pediatric wards in Jamaca. Subnutrition continues in early childhood to the early teens. Obesity begins to maifest itself in the female population from the 25th year and reaches enormous proportions from 30 onwards" (Rolf Richards)
Är detta en befolkning där mammorna saknar moderskänslor och äter upp sina barns mat så barnen svälter och de själva blir feta?
Eller är både mödrar och barn undernärda? Är de felnärda på kolhydrater och har brist på protein och fett? Med en någorlunda normal ämnesomsättning, svälter man då, som barnen gör? Och sen när man lyckats ta sig till 25 års ålder på denna felnäring, har man då så skruvad ämnesomsättning att man lägger på sig fett från kolhydraterna trots att man äter för lite energi?
|
